23/5-20 Kenneldate

Min första kennelträff kom och gick alldeles för snabbt. Staffelinds Freke "Frasse" och Idun "Leia" representerade första kullen. Mina två tikar med bibehållen avelsrätt, Mynta och Ester var oxå här. Så roligt att alla ville komma och umgås några timmar. Vädret höll sig på vår sida hela tiden. Vi började med fika och en promenad och fortsatte hemma i trädgården resten av dagen. Hundarna fick känna på varandra lite, efter att vi stämt av deras energier lite så vi såg vilka som skulle funka ihop och inte. Syskonen fann varandra direkt. Moss fick också vara med och leka med Leia en stund. Jag introducerade "flirtpole" för de som var sugna, alla hundar har ju inte drivet att jaga och fånga. Det var i stort sett vad hundarna orkade med. Planen var att testa dem framför cykel men jag bedömde att de redan fått nog. Det var ju inte en total slutkörning vi träffades för. Det räckte med socialt umgänge 5-6h.

Nu ser jag fram emot nästa gång jag kan samla ett gäng. Då fins det kanske fler som är födda här hemma. 

Staffelinds Idun "Leia" är en sån mamma kopia, Wendy upp i dagen både mentalt och fysiskt. Hon är dock lite högre än sin mamma. Blev så glad av att se hur fin personlighet hon har. Wendy är så otroligt saknad här hemma så det kändes lite i hjärtat. 

Staffelinds Freke "Frasse" håller på att utvecklas till en stilig herre. Lik sin pappa men ändå fina inslag av Wendy. Han är mjuk och snäll med de andra hundarna och full av attityd (i form av ljud) när han vill ha uppmärksamhet. Oberörd av miljö och hundar runtomkring, perfekt!

Jag förvånades lite av lilla Mynta som höll sig lugn och avslappnad mot hur hon brukar vara när det vankas stim och stoj. Det var inte alla hundar som fick igång henne utan jag, lekmatte, som brukar göra något kul med henne.

Ester har visat sig vara en försiktig tjej, lite blyg mot de andra hundarna som hon tyckte var lite för framfusiga. Hon ville hålla sig på sin kant. Duktig tjej som visade tydligt att hon inte ville ha de andra på sig. 

Moss var mest cool som vanligt. han har börjat mopsa upp sig mot stackars Ester när han märker att hon blir osäker. Därför leker de inte lösa längre, bättre de får känna sig trygga med att vi vet vad som är bäst för dem. 

Qamile tittar mest snett på de andra och vill inte gå i närheten. Hon trivs bäst på egen hand.

Nu trillar intresset för kenneln in titt som tätt. Jag tycker det är underbart med storet intresse. Det ger mig större möjlighet att välja rätt hem i framtiden, petig är jag. 

Nu behöver hela familjen vila upp sig!

5/5-20

Staffelinds Freke "Frasse" är nu röntgad. Fy vad jobbigt det var att vänta på resultatet. HD C och ED 0. Det betyder lindrig höftdysplasi och ingen armbågsdysplasi. Det är dock inte bara siffror och bokstäver som ska räknas in utan även index. Frasses mamma har ok index medans pappa har lite sämre. Idag hade jag valt annorlunda när det gäller just indexbiten. Mycket har jag lärt mig sedan parningen gjordes. Största lärdomen är att ta egna beslut och inte gå efter andras tycke och tänk. Tur man kan lära sig och bli bättre. Huvudsaken för mig är framtidens beslut. En avelshund med lägre indexvärde ska bara användas med högt indexvärde, om alls. Dessutom ska allt annat vägas in oxå, mentalitet, känslighet, hud, tassar, bett.

Något jag funderar mkt på är värdet av fodervärdar. Jag är så galet tacksam för de tre jag har idag. Personer som har samma syn som jag på hundägandet, hälsa, skötsel, ansvar mm. Allt detta är extremt viktigt att vara säker på inann man ingår avtal med någon. Fodervärdar är man som uppfödare beroende av, om man inte kan ha många hundar hemma vill säga. 

Nu har Qamille blivit 2år. Glömmer ibland att hon bara är barnet egentligen eftersom hon varit så "vuxen" i sättet sen vi hämtade henne vid 7mån ålder.

Moss o Ester har passerat 8mån och nu händer det saker i huvudet på dem. Skönt att båda två reagerar och förändras på samma sätt. Det gör att Anna och jag kan bolla erfarenheter med varandra. Från att ha ignorerat andra hundar och människor ska man nu mopsa upp sig rejält, skälla o morra, men bara ibland. Även människor som syns på stigen i skogen måste man skälla på. En skylt vi passerat hundra ggr tidigare kan vara jätteskrämmande. Osv osv. Spännande tid!!

För lilla Ester händer det dessutom lite extra nu. Hennes plastsyster Selma är förmodligen dräktig. Det är mkt hormoner att hanskas med.

Jag har spenderat en hel del tid med Mynta. Har börjat träna henne på att springa framför cykel. När hon fattade vad jag ville fick Moss följa med oxå. De får springa korta korta sträckor för att lära sig kommandon och att hantera positionen framför däcket. Mynta älskade det! Nu längtar jag till unghundarna är gamla nog att tränas ordentligt.

Mynta har ganska hög energi och därför visade jag henne även "flirtpole". Jättekul sätt att aktivera och motionera hunden. Passar Myntas matte perfekt då man som förare är ganska stilla. Känns så fint att se hur Mynta vill stanna här hemma när hon haft så kul.

Esters familj har introducerat oss i campinglivet. Vi hade vår första husvagnshelg för ett par veckor sedan. Hundarna trivdes fint. Detta var innan Moss kom på att han ska skälla o morra på allt så han var så cool o lugn. Helt opåverkad av allt liv o rörelse omkring. Cool kille!

I helgen är det dags igen. Nu tar vi vagnen med oss o flyttar in på trädgården hos Esters familj. Nu får syskonen tillfälle att umgås igen, eller bara morra på varann, vem vet.

 

8/4-20

I måndags fyllde Mynta 9 månader, det firade hon med en busstund på tomten tillsammans med Moss. Solen sken och hundarna njöt av att springa fritt här hemma. Jag tror verkligen på Mynta och Moss som kombination. Nu kompletterar de varandra bra mentalt. Mynta har mer driv och är mer terrier i sättet medans Moss är mkt lugn och sansad. 

Barnens fotbollssäsong har dragit igång och det passar vi på att utnyttja. Hundarna får snällt följa med och ha tråkigt en stund vid sidan av alla springande skrikande barn. När man bor i mindre samhälle gäller det att ta vara på alla miljöutmaningar som finns till hands.

I helgen provade vi blod/viltspår med Qami och Moss. Qami har ju spårat en hel del förut men vi gav liksom upp det när hon mådde så dåligt i perioder med löphormoner. Hon kunde ta ett långt spår klockrent för att sedan tappa allt en vecka efter. Hennes humör och energi var så skiftande. Gissa om det var ren lycka när hon i lördags tog upp ett spår i stark vind helt utan tvekan. Som en iller gick hon med nosen i marken från början till slut. Så kul!

För Moss blev det livets första spår. Han gick omkring vid starten några minuter som för att reda ut vad det var han hittat. Sedan gav han sig iväg rakt på spåret och följde det till slutet med ett par vinklar t.om. Jag blev så där löjligt stolt och glad. Det ska bli riktigt roligt att träna båda hundarna i år. Särskillt kul blir det ju när även Jim är intresserad. Han vill gärna ha Qami med vid eftersök, hon kan ju.

 

 

11/3-20

Solig och blåsig dag, men så härlig. Måste dela med mig av några bilder från buset hemma efter den dagliga långpromenaden. Hundarna ville inte gå in.

Qamille är nu helt återställd efter kastreringen. Den enda skillnaden som märks är att pälsen börjar gå tillbaka till en mer valpliknande, dunmjuk päls. Vi får se var det tar vägen. 

För några veckor sedan tapppade Moss äntligen sina sista valptänder, nu är det som det ska i käkarna. Tänk vad man oroar sig över småsaker som oftast löser sig själva. Kommer nog aldrig sluta med det...

Lilla Mynta genomgår just nu livets första löp, började strax innan 8m. Stort för lilltjejen att börja mogna. Hittills har hon inga problem med det. Hon klagar lite på hängslebyxan som kliar tycker hon. Gnäller och pratar mer än vanligt annars mår hon bra. 

Idag har jag anmält ett gäng till BPH i november. Det gäller att vara ute i tid då det blivit mkt poppis. Vi passar in tiden så att samtliga foderhundar o Moss kan göra samma dag. Frasse hinner mogna lite extra och de yngre hinner passera året med några månader. Jag har ingen brådska att bedömma och testa hundarna inför avel. Jag ser hellre att de är redo både fysiskt och mentalt. Det ska verkligen bli roligt att se individerna jag satsat på den dagen. Spännande!!!

Jag behöver tack och lov inte vänta ända till november för att ha alla samlade. I maj blir det kennel träff. Som det ser ut nu kommer 3 av 4 från Wendys kull samt de 2 tikarna jag har bibehållen avelsrätt på. Qamille och Moss kommer bli chockade av alla besökare, men så kul det ska bli. Gissa om kameran kommer smattra den dagen.

5/2 -20

Idag avslutades uppfödarutbildningen jag gjort på distans genom SKK. Nu har alltså kunskap och klokhet breddats lite.

Qamile läker fint och det märks inte längre alls att hon opererades för 2 veckor sedan. Utmaningen nu är att vänta ytterligare ett tag innan hon får leva livet fullt ut igen. Utsidan är ju helt ihopläkt men bukväggen behöver lite längre tid. Hon kan få bråck om man inte är försiktig med rörelse. 

Qamile är så van att ta det lugnt när hon måste men det märks att både hon och Moss helst av allt vill busa och röja ordentligt så fort de kommer ut. Moss och jag njuter av långa promenader då jag kan passa på att kontakt träna lite extra.

Mycket tankar kring valparnas/unghundarnas tänder just nu. Moss och Ester har ju tappat de flesta nu, Ester fler än Moss. Kan inte låta bli att oroa mig för att betten inte ska bli bra, är väl för att Qamile är så fel i munnen. Fick rådet av en erfaren duktig uppfödare att staffarnas tänder tar längre tid på sig. Speciellt hanarnas eftersom de växer i skallen så länge och mkt. Det tar tid innan man vet hur bettet kommer se ut. Jag kan alltså lugna mig och ta ett steg tillbaka.

Skulle nog vilja sammanfatta hela uppfödarrollen med ett ord: Väntan........

Jag gör ju inget annat. Väntar på att valpar ska växa upp, väntar på att de ska testas, väntar på rätt kombination, väntar på löp, väntar på konfirmation av dräktighet, väntar genom dräktighet, väntar på förlossning, sn står tiden stilla ett tag, väntar på att hitta rätt hem till valpar. Sen börjar det om igen. Tålamod är en dygd!

 

23/1 -20

Nu är det gjort! Qamile kastrerades igår och återhämtar sig för fullt. Moss tycker det är konstigt när hon är så stilla och sur när han kommer nära. Han respekterar hennes signaler som en duktig pojke ska så hon får ligga ifred och läka.

Jag har önskat under en längre tid att få köpa loss Qamile för att hon ska slippa avel och genomlida sina extrema löp igen. Nu är det tillslut klart, Qamile är vår egna att skämma bort och njuta av.

Idag ringde jag in Mynta för lite proffshjälp med valpaktivering. Jag vill ju inte lämna Qami ensam hemma någon längre stund för att ta med Moss ut i skogen. Därför blev det bus o spring på en lerig äng intill huset idag istället. 

Jag är ju så bortskämd med Qamiles hjälp med Moss att jag märker tydligt på honom när han saknar hennes lek och närhet. Jag och Moss ska ta följande 3v som en möjlighet till träning oss emellan. Lättare att träna 5mån valp ensam ju, ja han blir 5mån på måndag. Galet vad tiden går. Ädå skulle jag vilja spola fram tiden tills valpar finns i huset igen. 

6/1 -20

Idag gör vi inte många knop här hemma. Moss och jag gjorde ett pass i SSBTK montern igår tillsammans med Ester och matte Anna. Vi fick prata med många trevliga nyfikna besökare OCH hälsa på flera fina och minst lika trevliga staffar. 

Valparna var så duktiga som inte stressade upp sig alls över den speciella miljön som råder på mässan. Hundar överallt, stressade hussar o mattar och lukter från alla håll och kanter. När Moss och Ester blev trötta lade de sig helt enkelt bara ner och slumrade en stund i hörnet av montern. Så coola var de och så stolta blevmattarna.

Några frågor återkom flera gånger under dagen: Hur mkt måste man aktivera staffen? Hur mycket måste man träna fysiskt med dem? 

Jag fick känslan av att den allmäna uppfattningen av staffen är att den är hyperenergisk och mkt krävande. Allt är givetvis relativt med vad man menar med mkt. Men återkommande frågor i kombination med andra uppfattningar fick mig att undra om alla hundar jag träffat är undantag eller om bilden i socialmedia är överdriven. Jag har ingen erfarenhet av krävande, hyperaktiva, stimmiga staffar. Eller jo, det skulle vara Mynta då som är ett riktigt energiknippe, men hon varken biter sönder huset eller har problem att slappna av hemma. 

Det var många som blev förvånade över att Moss och Ester inte var alls bitiga och att de var så lugna. Både Anna och jag svarade helt enkelt att vi inte låtit dem bitas från början och att de lär sig från när man tar hem dem att man håller sig lugn förutom när det är fri lek. 

Jag rekomenderar verkligen alla hundälskare att åka på MyDog mässan. Det är så givande att prata med andra uppfödare och rasintresserade och byta tankar och åsikter.  

Jag är nu ännu mer sugen på valpkull men får snällt vänta tills tiden är mogen.

Tro det eller ej men varken Anna eller jag eller någon av våra respektive tänkte på att ta några kort under hela dagen.......det misstaget gör vi inte nästa år.

19/12 -19 Det närmar sig jul

Moss och Ester har nu hunnit bli 16v. Vi har hunnit med en underbar helg hemma hos Ester med hela familjen. Som en riktig scoutkår gick vi på utflykt med alla fyra hundar. Syskonen blåbär, Qamile och Selma. 

Det är så kul att följa syskonens utveckling som de olika individer de är. Ester är mer framåt och livlig än Moss. Det var hon redan när vi hämtade dem på åttaveckors dagen. Moss gillar att ta det lugnt och bara mysa. De två tillsammans däremot, ojojoj vilka ligister, riktiga monster som vi var tvugna att sära på för att få en lugn stund.

Frasse har blivit 8mån och har det finemang i Skåne. Han blir bortskämd med gourmet mat och full uppmärksamhet som familjens första bebis. Han är en utmaning för husse och matte som tonåringar ska vara men trygg och genom snäll. Han har vuxit rejält och är snart ikapp sin pappa i vikt.

Mynta är en duktig liten tjej som har energi utan dess like. Hon är en typisk duracell staffe.  Bara 5mån gammal än så det händer mkt för henne. Mynta är mest sannolikt den som närmast får valpar i kenneln.

 

24/10 -19 Blåbären är här

Nu har jag hunnit landa lite. Man glömmer så lätt hur mkt pyssel det är med småttingar.

I början av veckan smet vi vuxna iväg mot Stockholm för valpköp och hotellnatt. Vi blev båda väldigt imponerade av Maria på Garpenborg's kennel. Vi möttes av hennes kunskap och mycket trevliga hundar. Det är ett fint kvitto på bra och sund avel när "hemma hundarna" är så fina, friska och trevliga. Tror Jim fick en crush på flera stycken. 

Valpkullen bestod av sju små blåbär. Hanen hade jag redan valt men tiken återstod. Jag fick lite råd av Maria som har mycket mer erfarenhet av vad man ska titta på. 

Hem kom vi med Garpenborg's Xcellent Lind "Moss" och Garpenborg's Xtravaganza "Ester". Vana som våra stora hundar är var det inga problem att få hem två bebisar. Ester flyttar till sin nya familj nästa vecka och Moss bor här tillsvidare. Jag är så noga med var han hamnar så det kan ta sin tid. 

Båda två är trygga, pigga, sunda, trevliga och välhanterade. Man kanske inte tror att det spelar så stor roll innan 8v, men det gör det!

Lägger in en länk för er som vill se fler bilder på syskonen.

https://photos.app.goo.gl/aMWpt5A1YK357Ywe9

 

10/10-19 Lugnt för tillfället

Nu har vardagen lagt sig till ro igen.

Lille Frasse (Staffelinds Freke) som flyttade härifrån för bara några månader sedan har varit hemma igen på snabb visit. Livet blir inte alltid som man planerat även om man verkligen försöker och vill och p.g.a det erbjöd jag mig att köpa tillbaka Frasse. 

Charmtrollet hann bo med sin pappa och styvsyster några dagar innan det blev dags att flytta till Skåne. Jag är så otroligt tacksam och glad att rätt personer klickade med Frasse (och oss). Nu väntar vi på att Frasse ska utvecklas till en minst lika fin kille som sin pappa, vilket jag är övertygad om att han gör. Han är redan trygg och stabil och alldeles lagom busig och jobbig, precis som en valp/unghund ska vara.

Många bustimmar blev det hemma i trädgården så Softis var helt slut när Frasse väl flyttade. Qamile var mindre nöjd med besöket. Alldeles för hög energi för hennes smak. Hon visade tydligt men vänligt att hon ville bli lämnad ifred av monstret. Frasse läste av henne perfekt så det var inga problem. 

Det är så roligt och läroritk att titta på två individer som leker och fostrar. Softis anpassar sig så bra efter den han leker med. Han lät Frasse ta över ibland för att sedan visa honom att han måste lugna ner sig. 

Nu väntar vi med spänning här hemma på att hämta hem vårt lilla blåbär. Inte långt kvar nu. Jag undrar om vi ens kommer klara att släppa honom.....farligt med bebis.

21/9-19 BPH succé

Vilken helg vi haft. I lördags åkte vi upp till Nykvarn för att göra BPH med Qamile och samtidigt få träffa en av Softis kullar från förra året. Jag måste understryka hur nyttigt det är att göra den här beskrivningen av hunden. För oss blev det en bekräftelse på hur vi själva uppfattar och känner Qamile, resultatet blev t.om ännu bättre. Jag sprack nästan av stolthet när hon hur cool som helst fick högsta poäng på trygghet i alla moment, noll poäng på rädsla och aggression. Även skottet fick hon högsta på, totalt oberörd.

Den lilla tösen som var så osäker och rädd för mkt när hon kom till oss vid 7mån ålder har utvecklats till en sån toppenhund. Tänk vad kärlek, trygghet och miljöträning kan göra!

Ja jag spricker av kärlek och stolthet just nu!

Wendy har hittat hem 16/8-19

Vår fina Wendy har hittat sitt nya hem. I fredags fick vi besök av en fin familj från Västerås som haft staffe tidigare. Nu blir Wendy en arbetarbrud som får följa med nya husse i bilen och på kontoret hela dagarna. Hennes första dygn i nya familjen gick jättebra och jag fick uppdateringar från en lugn, trygg och avslappnad Wendy. Känns så otroligt skönt att ha hittat ett hem som känns rätt från båda sidor.

Softis och sommaräventyr

Hela familjen har varit på äventyr, men vi tar det från början. Gosegrisen Softis och pappa till vår första kull har flyttat hit. Idag är det 3 veckor sedan vi mötte upp med Susanne Hjorth (elielunds kennel) och hämtade hem godingen. Han har visat sig vara allt vi hoppades på. Han är mild och snäll med tjejerna här hemma och går hellre emellan när de käftar än hänger på.

Första dagen hemma var han lite osäker på var han skulle göra av sig själv. Från dag två var det som han alltid bott här. Han är så lugn och trygg. Vi behöver arbeta lite med koppel, hans hyfs vid hälsande (hoppar, håller fast, tuggar) och han förstår INTE riktigt att man inte behöver kissmarkera ALLT i huset hela tiden.....men det tar sig.

Vilken skillnad det är kroppsmässigt på tik och hane. Det är verkligen tripp trapp trull här hemma nu. Qamille på sina slimmade 13kg muskler på tillväxt, Wendy 14kg uppbyggnad efter valpar och Softis 17kg rena muskler. Han är som en stor björn bredvid Qamille men får plats i knät ändå.

Med en väderprognos som sa 10 dagar tråkigt tog vi ett impulsbeslut att åka upp till min mammas familjehem i Nordnorge. En tripp på ca 190mil enkel resa. Rekordsnabb packning och 1 dygn senare var vi iväg. Vi lyckades fixa pass och avmaskning i Norrköping på vägen upp. Hundarna var som änglar hela resan, inga tecken på stress trots att vi människor var lite uppjagade ibland. Många många timmar i bil, många stopp, många nya platser, främmande sovställen och till slut ett nytt hem att bo i en vecka. Inga problem alls. Nej jag förskönar det inte. Det har verkligen gått helt toppen. Känns underbart skönt att veta att alla 3 individer är trygga och avslappnade med familjen oavsett plats. 

Veckan i nord bjöd på flera vandringar i fjällen. Vi har turen att ha ett hus 50meter från havet med fjällen bakom så det är nära att ta riktiga fjällturer med varierande svårighetsgrad. Första turen tog vi det lugnt. Snabb brant stigning och mest nedför sedan ca 1mil. Vi ville ge hundarna en chans att vänja sig. De fick sedan vila ett par dagar och sen gick vi igen. Sista turen blev 17,6km, lite galet men vi gick fel på ett par km i slutet. Den var riktigt tuff. Hundarna och vi fick kämpa som bergsgetter på vissa ställen. Ett par forsar blev vi tvugna att ta oss över oxå. Tack o lov litar hundarna på oss och följer oss på hala stenar och galna hopp över forsande vatten (erlänner att vi blev lite blöta vid ett pass).

Väl hemma igen blev hundarna överlyckliga att få vara lösa och springa fritt på tomten. Det hade ju gått 10 dgr utan att de fått vara helt lösa. 

Nu till lite tråkigare tankar. Wendy har efter kastreringen blivit ganska förändrad. Även före hade hon lite svårt att avbryta lek. Det gick snabbt över till käftande och allvar om jag inte bröt. Nu efter kastreringen är hon mkt mkt vassare. Varannat lektillfälle slutar med bråk och jag behöver bryta. Jag ser detta tydligt nu när Softis finns här oxå och jag kan jämföra all tre individer. Det är ingen tvekan att det är Wendy som inte funkar. Situationen är att antingen smäller det eller inte. Mardrömssituation som matte. Wendy är oss såååå kär. Hon ser oss in i själen brukar vi säga. Men ansvaret som kommer med hundägande kan och får inte vara själviskt. Det hjälper inte då att Wendy är helt perfekt för oss i allt annat.

Lite positivt nu då. Wendy har blivit mormor igen och ur den kullen ska vi köpa en tik som vi placerar ut på foder. Vi får alltså nya Wendy småttingar under 2020 om allt går som vi hoppas med nya tjejen. Spännande och kul.  

 

 

 

Valparna är här!!!

 

I måndags 15/4 kom 4 små liv till världen. 

Under fotoalbum och blogg kan ni se mer.

Hane 1: Vit

Hane 2: Röd med vita tecken

Hane 3: Röd pied

Tik: Röd med vita tecken (mindre vitt än hanen)